Putting The Public Back In Public Relations av: Brian Solis’ and Dierdre Breakenridge

Har du tänkt på att PR och kommunikationsindustrin förändrats? Att det nu ställs andra krav på oss som jobbar med PR att kunna kommunicera via nya kanaler? Eller är du, som jag, kanske mediestudent och trött på att ha huvudet nedgrävt i tunga teorier och metoder? Ny forskning i ämnet är alltid välkomnat och speciellt böcker som denna.

Här introduceras vi för nya begrepp såsom PR 2.0, som författaren själv menar inte ska förväxlas med web 2.0. PR 2.0 är det genomsyrade budskapet i boken, alltså att PR industrin har förändrats mer under de sista 10 åren än vad den gjort de senaste 100 åren och där av det nya begreppet. Och när förändringar sker så får det vissa konsekvenser. PR Branschen har vänts upp och ner;

Innan tänkte vi PR -> publik, men nu lyder det, publik -> PR.

Det handlar om att se bortom de traditionella verktygen för marknadsföring och inte se till publiken utan till individen. Författaren pekar på nya sätt att nå, och upprätthålla relationer; och att integrera digitala konversationer på sociala plattformar på individnivå. Författarna uppmanar oss att vara aktiva i sociala medier, och ger oss även konkreta tips på nya digitala sätt att kommunicera ut våra budskap. ”Engage in social media. We live in a social economy, and the only way to succeed in it is to participace (sida 17)” ….”It’s not conversational marketing though. It’s not something we do to people. Its something we do with people.” (sida 69)

Målet med PR 2.0 är att förstå communities där vår målgrupp engagerar sig och att vi engagerar oss i konversationer med dem utan att marknadsförbomba dem (sida 38). Boken kritiserar hela PR industrin i dagsläget och menar på att de stora förändringarna som följer är positiva och nu därför bör appliceras. Solis och Breakenridge delar upp bokens 19 kapitel i 5 delar, där varje kapitel känns mer som en arbetsbok med konkreta råd och utrymme för reflektion än t.e.x Jenkins, Konvergenskulturen. Upprepningar finns det gott om, men alla vet ju att repetition är lärdomens moder, dock känns det som boken är lite väl överarbetad i strukturen. Som läsare slängs man runt lite väl mycket i texten. Det blir dock inte tråkigt, utan spännande. Trots att författarna gång på gång upprepar sig genom hela boken lyfts samtidigt nya perspektiv fram, såsom branding, medborgarjournalistik – bloging, observationsstudier i form av aktivt digitalt lyssnande, video press meddelanden, micromedia etc. för att nämna några. Författarna beskriver klart och tydligt hur sociala medier handlar om sociologi och inte teknologi. Människan står i fokus och gång på gång upprepas vikten av att förmänskliga PR industrin. Det jag personligen älskar med denna bok är det förtydligande av den viktiga innebörd som PR industrin har i att delta digitalt, och verktygen som ges. Något jag också värderar högt med verket är det sista stycket där författarna presenterar ”A Roadmap To The Social Web”. I detta stycke förklaras mediebegrepp, hemsidor och det ges konkreta tips på digitala kanaler att använda för varierat digitalt innehåll, som tex. AideRSS, Newsvine, Technorati, Google Alert, hi5, Cision, Compete, etc.

Avslutar med detta citat som enligt Solis beskriver konsekvenserna av förändringen inom PR:

”This is a shift from pitching to participating, from selling a story to telling a story (s. 74).”

 

Standard